Det var en gång en liten drake som hette Nisse, och Nisse var inte som andra drakar. Nisse hade ett problem som gjorde att han ofta önskade att han hade varit… tja, en igelkott eller något liknande.

För när Nisse blev nervös, nös han eld.

Inte en sån där stilig drakeld som man kunde tända lägereldar med eller skriva sitt namn på himlen med. Nej, Nisses nysningar kom som plötsliga “HAT-SCHII!” och så poff—så flög en liten eldslåga iväg. 

Det gjorde Nisse försiktig. Väldigt försiktig.

Han bodde i en lummig dal som kallades Mjukdalen. I Mjukdalen bodde också människor, troll, en och annan fe, och ett par älvor som höll på att gräla om vem som ägde en särskilt fin maskros—men mest av allt bodde där lugn.

Nisse älskade lugn. Lugn var snällt. Lugn gjorde att man inte nös.

Ändå var det något som lockade honom. Något som var större än dalen och mer spännande än att räkna stenar i bäcken.

Det var breven.

För i sagoländerna runt omkring fanns det brev som behövde komma fram. Och det fanns bara en enda som kunde leverera dem snabbt nog mellan alla sagoländer: den stora brevbärardraken Brasa.

Brasa var legendarisk. Han hade vingar som lät som mjuka segel, och en väska av läder som såg ut att rymma allt som någonsin skrivits. När han flög över dalarna såg folk upp och vinkade, och ibland släppte han ner ett litet brev med en prydlig snurr så att det landade på rätt fönsterbleck.

Nisse hade sett honom många gånger, på håll. Han hade gömt sig bakom en gran eller ett stort stenblock och tänkt:

“Tänk om jag kunde göra så… tänk om jag kunde vara brevbärardrake.”

Men så hade han föreställt sig att han skulle behöva prata med folk. Att någon skulle säga: “Hej, är det där mitt brev?” och Nisse skulle bli nervös och säga “Hej!” och sedan “HAT-SCHII!” och poff—eldslåga—och då skulle någon kanske bli rädd och springa iväg, och då skulle Nisse bli ännu mer nervös, och då skulle han nysa igen, och…

Nej. Bättre att stanna i Mjukdalen och vara tyst.

En morgon när dimman fortfarande låg som mjölk över marken och fåglarna testade sina första “pip” för dagen, hörde Nisse något ovanligt: ett dovt “dunk” följt av ett “oj!” och sedan ett mycket irriterat “hmf”.

Han stack försiktigt ut nosen från sin lilla grotta och såg… Brasa.

Den legendariska brevbärardraken stod mitt på stigen med sin stora läderväska och försökte få av en kvist som fastnat i ena vingen.

“Förbaskade björksnärjor,” muttrade Brasa och drog lite för hårt så att kvisten studsade tillbaka.

“Oj!” sa han igen, fast han försökte säga det som om det inte alls gjorde ont.

Nisse frös till. Brasa var så nära att Nisse kunde se små bläckfläckar på hans klor.

Nisse kände hur det kittlade i nosen.

Åh nej.

Han knep ihop ögonen, spände hela kroppen och viskade för sig själv: “Tänk på mossan. Tänk på bäcken. Tänk på… på… på…”

Men kittlet ville inte ge sig.

“Hallå där!” ropade Brasa plötsligt, och Nisse hoppade till så att en sten föll ner från grottöppningen.

Brasa tittade åt hans håll. “Jaha! Där är du. Jag visste väl att jag såg ett par ögon.”

Nisse försökte säga något. Något normalt. Något som inte ledde till katastrof.

“H-hej,” pep han.

Och precis då…

“HAT-SCHII!”

Poff!

En liten eldslåga sköt ut och fladdrade iväg som en röd-orange fjäril. Den träffade inte Brasa. Den träffade inte ens en buske. Den landade… på en blöt pöl på stigen och slocknade med ett litet “psss”.

Det blev tyst.

Nisse stod där och väntade på att Brasa skulle ryta eller bli arg eller skaka på huvudet och säga “Sådär kan man inte hålla på.”

Men Brasa blinkade bara. Sedan skrattade han.

“Ha!” sa han. “Du nös eld! Det var det gulligaste jag sett på århundraden.”

Nisse stirrade. “Gulligaste?”

“Jajamän. Och dessutom prickade du en pöl. Smart. Jag hade själv aldrig tänkt på att släcka den med en gång.”

“Jag… jag menade inte…” Nisse kände hur han blev varm under fjällen. “Det händer när jag blir nervös.”

Brasa la huvudet på sned. “Nervös? Varför blir du nervös av mig? Jag är bara en trött gammal brevbärare.”

“Nä,” pep Nisse. “Du är… legendarisk.”

Brasa såg nästan lite generad ut. “Jaha. Det var oväntat.”

“Du heter Nisse, va? Jag har hört om dig. En liten drake som bor här och håller sig för sig själv. Du har ett gott hjärta, säger de.”

Nisse blev ännu nervös av att någon sagt så om honom, men han lyckades att inte nysa den här gången. Han bara svalde.

Brasa öppnade sin väska och tog fram en bunt brev som var bundna med ett blått band.

“Jag har ett problem,” sa han och kliade sig på hakan med en klo som var lika stor som Nisses tass. “Min vinge är trasslig och jag måste leverera de här innan solen står som högst. Det är tre sagoländer bort och… jag är inte lika snabb som förr.”

Nisse tittade på breven. De såg så viktiga ut. 

“Kan du… leverera dem?” frågade Brasa.

Nisse kände hur världen stannade. Som om bäcken slutade porla för att lyssna.

“Jag?” sa han, och hans röst blev ett pip som nästan försvann i dimman.

“Du kan flyga, eller hur?”

“Ja.”

“Du kan läsa adresser?”

Nisse nickade.

Han ville säga ja. Han ville verkligen säga ja. Men han såg framför sig alla möten, alla “hej”, alla möjliga nysningar.

“Jag kanske… råkar nysa på någon,” mumlade han.

Brasa blev allvarlig på ett mjukt sätt. “Nisse. Alla drakar har något. Jag har mina trötta vingar. Du har dina nervösnysningar. Vet du vad man gör då?”

Nisse skakade på huvudet.

“Man gör det man kan, ändå,” sa Brasa. “Och man hittar knep.”

“Knep?”

“Jajamän. Som att sikta på pölar.” Brasa log. “Och att andas långsamt. Och att ha en vattenflaska nära om det behövs.”

Nisse tänkte på det. Tänk om det fanns knep. Tänk om han inte behövde vara rädd för alltid.

“Vilka länder?” frågade han försiktigt.

Brasa lyste upp. “Tre stopp. Först Sockerviken, sen Snöskogsbacken, och till sist Klockriket.”

Nisse hade aldrig varit där. Han hade bara hört om dem i sagor.

“Men… om jag måste prata?” pep han.

Brasa gav honom något som såg ut som en liten träskylt med ett snöre.

På skylten stod det med prydlig handstil: “Brevleverans. Jag är lite blyg. Tack!”

“Du kan peka på skylten,” sa Brasa. “Du kan nicka. Du kan le. Alla behöver inte prata hela tiden.”

Nisse testade att le. Det blev lite snett, men det var ändå ett leende.

Brasa knöt det blå bandet kring breven igen och stoppade dem i en mindre väska som han hängde runt Nisses hals. 

“Kom ihåg,” sa Brasa. “Lång andning. Och om du känner kittlet i nosen…”

“Pöl,” sa Nisse.

“Precis.” Brasa blinkade. “Och om du blir rädd, så tänk på att du inte är ensam. Jag väntar här. När du kommer tillbaka får du… eh… en bulle.”

“En bulle?” Nisse stelnade till av förvåning.

“Jag har en hemlig bullgömma,” sa Brasa stolt. “Brevbärare måste ha bränsle.”

Och så var det bestämt.

Nisse gick ut på stigen, spände fast väskan, tog ett djupt andetag som om han skulle blåsa på en soppa, och sprang några steg innan han fällde ut vingarna.

Luften tog tag i honom som mjuka händer. Han flög upp genom dimman, och när han bröt igenom den såg han solen—inte skarp och bländande, utan varm som en filt.

Han flög mot Sockerviken först.

Vägen dit gick över gröna kullar där får såg ut som små moln som ramlat ner. När han närmade sig havet blev luften salt och söt på samma gång.

Sockerviken var precis som ryktena sagt: vattnet glittrade som socker och vågorna smakade som kola när de stänkte på hans nos.

Nisse landade vid en liten brygga. Där stod en tant med en hatt som såg ut som ett uppochnervänt bakverk.

Hon tittade upp. “Åh! En drake!”

Nisse kände kittlet i nosen direkt. Åh nej, det här gick för fort. Han fumlade efter skylten och höll upp den.

Tanten kisade, läste, och log så att hela ansiktet blev vänligt.

“Jaså, du är lite blyg,” sa hon mjukt. “Det gör inget, lilla vän. Jag är lite pratsam, så då jämnar det ut sig.”

Nisse blinkade. Det var… snällt sagt.

Han tog fram första brevet. På det stod det: “Till Kapten Karamell, huset vid tredje bryggpålen.”

Nisse tittade längs bryggan. Tredje bryggpålen hade en liten snidad karamell på sig.

Han tassade dit, letade efter en brevlåda och hittade… en snäcka som var målad röd.

Han stoppade brevet i snäckan.

Just då öppnades dörren till huset och en stor person i randig tröja kom ut. Han såg mer ut som en glad sjöbjörn än en kapten.

“Brev?” ropade han.

Nisse nickade snabbt.

Kapten Karamell skrattade. “Fantastiskt! Jag har väntat på det här. Tack!”

Han bugade som om Nisse var kung.

Nisse kände hur nervositeten lättade lite. Ingen blev rädd. Ingen skrek. Ingen sprang. De bara… tog emot.

Han vinkade försiktigt och flög vidare.

Nästa stopp var Snöskogsbacken.

När Nisse närmade sig skogen sjönk temperaturen, och luften blev så stilla att det kändes som att flyga i en viskning. Snön låg vit på grenarna, och den glittrade som små stjärnor.

Han landade på en mjuk snödriva som lät “fuff” när han sjönk ner.

Brevet var adresserat till “Mormor Gran, under den största granen som alltid är glad.”

Det fanns många stora granar, men bara en som var pyntad med små leende kottar.

Under den granen satt en liten, rynkig figur i en stickad sjal. Hon höll en kopp varm choklad som ångade.

“Jaha,” sa hon och tittade upp. “Du är inte Brasa.”

Nisse höll upp skylten igen, lite snabbt, lite nervöst.

Mormor Gran läste och hummade. “Blyg. Det är bra. Jag tycker det pratas för mycket nuförtiden.”

Nisse log försiktigt.

Han gav henne brevet, och hon tog emot det med båda händerna som om det var något ömtåligt.

“Du ska ha tack,” sa hon. “Vill du ha en marshmallow?”

Nisse hann nästan säga ja, men då kittlade det i nosen igen. Han knep ihop ögonen, tänkte på pölar, men här fanns bara snö.

“Snö!” tänkte han snabbt.

“HAT-SCHII!”

Poff!

En liten låga sköt ut och landade i snön, som fräste till och smälte en perfekt liten grop.

Mormor Gran tittade på gropen, sedan på Nisse, och skrattade så tyst att det nästan bara var ett leende.

“Åh,” sa hon. “Du gör egna små badkar åt skogens möss. Fint.”

Nisse stirrade. “Va?”

“Se.” Mormor Gran pekade, och mycket riktigt: en liten mus kom fram och doppade tassarna i det nyss smälta, ljumma vattnet, som om det vore ett spa.

Nisse kände hur han blev varm på ett bra sätt. Inte nervös-varm. Mer… stolt-varm.

Han tog marshmallowen. Den var mjuk och klibbig och helt perfekt.

Sista stoppet var Klockriket.

Det var det mest märkliga stället Nisse någonsin sett. Husen hade pendlar som svängde i fönstren, och små klockor dinglade från trädgrenarna som om skogen själv ville hålla koll på tiden.

Men det märkligaste var att ljuden ibland kom för tidigt, och ibland för sent. En dörr kunde gnissla en sekund efter att den öppnats, och ett skratt kunde eka innan någon ens börjat skratta.

Nisse blev nervös av det. När saker inte följde ordning kände han kittlet komma smygande.

Brevet var adresserat till “Mästare Tick, klocktornet som står snett.”

Nisse flög över staden och såg genast ett högt torn som lutade lite som om det lyssnade.

Han landade på en balkong och gick fram till dörren. Han tog mod till sig och knackade på dörren.

Dörren öppnades och en lång person med glasögon som såg ut som två små urtavlor tittade ut.

“Brevleverans?” sa Mästare Tick.

Nisse höll upp skylten, nickade, och räckte fram brevet.

Mästare Tick tog emot det och tittade nyfiket på Nisse. “Åh. En blyg drake. Det var oväntat… och mycket välkommet. Här pratas det så mycket att tiden blir trött.”

Nisse ville skratta, men han höll det inne för säkerhets skull.

Mästare Tick tittade på Nisses nos. “Du ser ut som om du har ett nys på gång.”

Nisse frös till.

“Det gör inget,” sa Mästare Tick lugnt. “Här har vi… säkerhetsåtgärder.”

Han tog fram en liten silverhink fylld med vatten och ställde den framför Nisse.

Nisse blinkade. Så snällt. Så… smart.

Kittlet kom, men nu var Nisse redo.

Han lutade huvudet mot hinken.

“HAT-SCHII!”

Poff!

En liten låga ner i vattnet: “psss” och en puff av varm ånga.

Mästare Tick nickade nöjt. “Perfekt. Punktlig släckning.”

Nisse kände hur nervositeten rann av honom som regn från fjäll.

“Du,” sa Mästare Tick och höll upp brevet, “det här brevet är från min syster. Hon bor i Snöskogsbacken. Jag trodde aldrig det skulle hinna fram i tid. Men du gjorde det.”

Nisse tittade upp. I Mästare Ticks röst fanns något mjukt, något som lät som saknad.

På vägen hem flög Nisse högre än han någonsin gjort. Inte för att han ville visa sig, utan för att han plötsligt kände att himlen var lite mer hans.

Han flög tillbaka till Mjukdalen där dimman nu hade lättat och solen hängde över trädtopparna som en varm lampa.

Brasa stod kvar på stigen och väntade, precis som han sagt. När han såg Nisse sträckte han på sig.

“Där är du!” ropade han. “Och? Brann något ner?”

Nisse skakade snabbt på huvudet. Sedan, innan han hann bli nervös, log han så stort att det drog lite i kinderna.

Brasa stirrade. “Du levererade dem?”

Nisse nickade. En gång. Två gånger. Som om han ville vara säker på att ja verkligen var ett ja.

Brasa drog en suck som lät som lättnad. “Du, Nisse… du gjorde mig en enorm tjänst.”

Han öppnade sin stora väska och grävde fram något som doftade så gott att Nisse nästan glömde bort att andas: en bulle. Inte vilken bulle som helst, utan en som var varm, mjuk och hade socker som gnistrade.

Nisse tog emot den med båda tassarna.

De satte sig på en sten i solen. Brasa tuggade långsamt, Nisse ännu långsammare, som om han ville att bullen och känslan skulle räcka länge.

Efter en stund sa Brasa, lite försiktigt: “Hur kändes det att leverera post till folk?”

Nisse tittade ner på skylten som hängde runt hans hals, och sedan på sin lilla väska som nu var tom.

Han kände efter i kroppen. Kände efter i nosen.

“Det var… läskigt,” erkände han.

Brasa nickade som om det var det mest rimliga i världen.

“Men,” fortsatte Nisse, och den här gången kom inget nys, bara ord, “det var också… mysigt. Och när jag var blyg… var folk snälla.”

Brasa log stort. “Exakt så.”

Nisse höll hårt om den tomma väskan en sekund. “Tror du… tror du jag kan göra det igen? Någon gång?”

Brasa tittade upp mot himlen där ett par fåglar gjorde loopar som om de också lekte brevbärare.

“Jag tror,” sa Brasa, “att du precis har blivit min nya assistent.”

Nisse blinkade. “Assistent?”

“Brevbärardrake nummer två,” sa Brasa och buffade honom försiktigt med nosen. “Med specialtalang: brandsäker leverans.”

Nisse fnissade. Och när han fnissade kittlade det lite i nosen, men han andades långsamt, tänkte på pölar och snö och hinkar, och det gick över.

Solen sken, bäcken porlade igen, och i Mjukdalen kändes luften lite mer full av möjligheter än tidigare.

Och från den dagen hände det ibland att man såg två drakar på himlen.

En stor som flög tryggt och stadigt, och en liten som flög lite försiktigt men med ett hjärta som växte för varje brev han levererade.

Och om du någon gång, en väldigt stilla morgon, hittar ett brev som landat perfekt på ditt fönsterbleck, kan det hända att du ser en liten drake i fjärran som håller upp en skylt där det står:

“Brevleverans. Jag är lite blyg. Tack!”

Och då kanske du ler och tänker att det finns många olika sorters hjältar.

Vissa hjältar… nyser lite försiktigt och gör världen lite varmare.

Du hittar fler sagor om drakar här.