Det var en gång en liten hund som hette Buster. Han bodde i ett gult hus med en stor trädgård, tillsammans med sin familj. Buster älskade att springa, leka med pinnar och jaga löv som virvlade i vinden.

Men det fanns en sak han tyckte var ännu mer spännande.

Varje eftermiddag brukade barnen i kvarteret cykla förbi huset. De susade nerför backen, plingade med sina ringklockor och skrattade högt.

Buster satt vid staketet och tittade på.

"Tänk om jag också kunde cykla", tänkte han.

En morgon såg Buster en liten röd cykel stå i garaget. Den hade två hjul, en blank ringklocka och en korg framtill.

Buster nosade försiktigt på den.

Sedan satte han ena framtassen på styret och försökte klättra upp.

Pang!

Buster ramlade rakt ner i en låda med gamla mössor.

Han kröp upp igen och skakade på sig.

"Det där gick ju nästan", tänkte han.

Nästa dag försökte han igen. Den här gången lyckades han sitta på sadeln i några sekunder innan cykeln välte åt sidan.

På tredje dagen kom hans vän katten Maja förbi.

"Vad håller du på med?" frågade hon.

"Jag lär mig cykla", sa Buster stolt.

Maja tittade på cykeln och sedan på Busters tassar.

"Det ser ganska svårt ut."

"Det är det", sa Buster. "Men jag tänker inte ge upp."

Maja hjälpte honom genom att hålla cykeln stadig medan Buster tränade på att balansera. Först rullade han bara någon meter. Sedan två meter. Sedan hela vägen från garaget till grinden.

Varje gång han ramlade reste han sig igen.

Efter många dagar var Buster redo att prova helt själv.

Han satte sig på cykeln, höll framtassarna stadigt på styret och började trampa.

Cykeln vinglade åt vänster.

Sedan åt höger.

Men Buster fortsatte.

Plötsligt rullade han rakt fram.

Snabbare och snabbare susade han längs vägen. Öronen fladdrade i vinden och svansen viftade så mycket att han nästan tappade balansen.

"Jag cyklar!" skällde Buster lyckligt.

Barnen i kvarteret stannade sina cyklar och började applådera. Maja sprang bredvid och försökte hinna med.

Från den dagen cyklade Buster nästan varje eftermiddag. Ibland hade han en boll i cykelkorgen, ibland några hundkex och ibland fick Maja åka med en liten bit.

Och varje gång Buster såg någon försöka lära sig något svårt brukade han tänka:

Man behöver inte kunna allt från början. Man behöver bara våga försöka en gång till.