Det var en gång en liten höna som hette Hulda. Hon bodde på en gård i en lummig dal där korna idisslade i stilla takt och fårens bräkanden blandades med vindens sus i träden. Men Hulda var inte som de andra hönsen. Medan de nöjde sig med att sprätta i jorden och kackla om maskar, stod Hulda ofta på staketstolpen och stirrade upp mot himlen.
"Varför tittar du alltid uppåt?" frågade den gamle tuppen Knut en morgon.
"För att jag drömmer," svarade Hulda. "Jag vill flyga."
Tuppen fnös. "Men vi är höns. Vi flyger inte. Det är bara så det är."
"Det är inte rättvist," suckade Hulda. "Fåglar flyger. Jag är en fågel."
"Jo, men en mer jordnära sorts fågel," muttrade Knut och lommade vidare.
Men Hulda gav sig inte. Varje kväll när solen gick ner, stod hon där igen och betraktade svalorna som dansade i luften. Och en natt, när månen var som rundast, viskade hon:
"Jag ska flyga. Jag vet inte hur, men jag ska."
Nästa morgon gick hon till sin bästa vän, grisen Gösta, som låg och rullade sig i gyttjan.
"Tror du att det går att bygga något… något som kan få mig att flyga?" frågade hon försiktigt.
Gösta blinkade med sina små ögon. "Som ett flygplan?"
"Ja, just det!"
"Men vi vet ju inte hur man bygger ett flygplan."
"Vi kan ta reda på det. Snälla Gösta, hjälp mig."
Gösta funderade en stund, grymtade sedan och reste sig upp. "Okej. Men vi behöver hjälp."
Och hjälp fick de. Katten Maja, som var listig och smidig, hittade gamla böcker på vinden om flygmaskiner. Kaninen Klas, som var snabb och händig, samlade material – träbitar, tyg, ståltråd. Och hästen Harald, den kloka och starke, erbjöd sitt stall som byggplats.
Så började arbetet. Varje dag efter solnedgången, när bonden gått in, smög djuren in i stallet. De mätte och sågade, skruvade och knöt. Gösta muttrade ofta när han fick spån i trynet, och Maja klagade när limmet fastnade i pälsen, men ingen gav upp.
En kväll stod ett litet plan där. Det var byggt av trä och tyg, med små vingar och en propeller gjord av en gammal fläkt.
"Det ser ut som en dröm," viskade Hulda.
"Frågan är bara om det kan flyga," sa Klas.
"Det är nu vi får veta," sa Maja. "Är du redo, Hulda?"
"Jag är mer än redo," sa hon och klev försiktigt upp i planet. De hade byggt en liten sittplats åt henne med hö i botten och säkerhetsremmar av rep.
Harald drog planet ut på fältet. Klas kontrollerade att allt satt fast. Gösta ställde sig vid propellern och ropade: "När jag säger tre, springer vi!"
"En… två… tre!"
Alla djuren började springa, propellern snurrade, och en vindpust tog tag i vingarna. Planet skakade till, studsade… och lyfte.
"Hon flyger!" skrek Maja.
"Jag flyger!" skrek Hulda, högre än vinden.
Under henne blev gården mindre, träden såg ut som små broccolibuketter och fåglarna i luften vinkade (eller så inbillade hon sig det). Hon flög runt en gång, två gånger, sedan började planet sakta sjunka. Det landade skumpigt men säkert på ängen vid stallet.
Alla rusade fram.
"Hur kändes det?" frågade Klas.
"Som att jag var en stjärna på himlen," sa Hulda med tårar i ögonen.
Och från den dagen visste alla på gården att drömmar kan bli verklighet, även för en höna som vill flyga. Hulda blev känd över hela dalen, och varje gång någon sa "det går inte", brukade Gösta bara svara:
"Har du glömt Hulda och himlen?"
Och alla log.