Under en gammal säng i ett hus som luktade lavendel och damm bodde en liten grå mus vid namn Jack. Han var en ordningsam mus, som höll sitt lilla bo prydligt med trasiga sockor, yllelappar och ett hörn av en virkad grytlapp han en gång släpat dit i triumf. Livet var gott. Framför allt tack vare damen som bodde i huset.
Damen var gammal, men långt ifrån skröplig. Hon rörde sig långsamt, det var sant, och hon såg inte så bra längre, men hon var ändå pigg och envis. Hon gick sina rundor i huset, pratade för sig själv, vattnade växter, la patiens med kort som hon knappast kunde urskilja längre, och brukade sjunga små visor som Jack gillade att lyssna till om kvällarna.
Det bästa med damen var ändå att hon ofta tappade mat. Brödsmulor under bordet, ostbitar i hörnen, ibland en skinkbit bakom soffkudden, och en gång hade hon till och med glömt en hel ost under fåtöljen. Den festen glömde Jack aldrig.
Han höll sig undan, så klart. Han var en artig mus. Men han betraktade henne ofta från skuggorna, och han tyckte om henne. Det var något i hennes skratt och hela hennes sätt att vara, som gjorde att han kände sig hemma.
En morgon vaknade Jack av oväsen. Det var röster i huset – flera stycken, ivriga, högljudda. Han kröp fram till springan under dörren och såg människor bära lådor, vika filtar, rota i skåp. Barn sprang i korridorerna. Och i köket stod damen, fortfarande i morgonrock, och försökte dirigera alltihop med en blandning av skratt och irritation.
"Ställ den där! Nej, inte där, där! Åh, ni lyssnar ju inte!"
Jack drog sig tillbaka under sängen, förvirrad. Vad var det som höll på att hända?
Senare på dagen hörde han det. Det var ett av damens vuxna barn som sa: "Då är allt klart inför flytten. De river huset nästa vecka."
Hjärtat stannade till. Riva? Flytta? Jack förstod: hans hem skulle försvinna. Alla hans gömställen, gångarna han grävt, boet med den mysiga grytlappen, allt.
Han försökte hålla sig lugn. Det kanske inte var sant. Kanske skulle de bara renovera. Men dagen därpå bars ännu fler saker ut och Jack visste vad det betydde.
Han började packa han också. Han kunde inte ta med sig sina saker, det skulle bli för tungt att bära. Men ett knyte med en brödbit, en liten bit ost en sockerbit han sparat tänkte han ta med sig. För vem vet när han skulle hitta mat nästa gång?
När kvällen kom, och huset var tyst igen, kröp han fram en sista gång för att ta ett farväl. Han kände en klump i bröstet och var när att börja gråta. Han stod i hallen, nära dörren, redo att smyga ut genom ett litet hål i väggen.
Men då hörde han den välbekanta rösten bakom sig:
"Jack. Ska du gå utan att säga hej då?"
Han frös till. Hade han inbillat sig? Nej. Damen stod där, lutad lite mot väggen, med ett leende på läpparna. Hennes ögon kisade, men de var vända rakt mot honom.
"Du trodde att jag inte visste om dig," sa hon och gick långsamt fram. "Jag kanske ser dåligt, men jag hör bra. Jag vet att du bor under sängen. Jag har hört dina små tassar, sett hur ost försvinner, och jag har aldrig haft något emot det."
Jack stirrade på henne. Han visste inte vad han skulle säga.
"Jag tänkte bara," fortsatte hon, "att du kanske ville följa med? Till det nya stället. Jag har redan packat ner dina trasig sockor, yllelappar och din grytlapp. Och din lilla bit ost från julen – den låg fortfarande bakom radion."
Jack blinkade. Något varmt växte i honom. Han nickade långsamt.
Damen böjde sig ner, höll fram en liten ask med hål i locket och med en mjuk bit av en filt i botten.
"Jag tänkte att du kunde åka i den här. Bekvämt och tryggt." sa damen.
Jack klev försiktigt in i asken. Den luktade tryggt och bekant.
När de senare rullade iväg i flyttbilen, satt Jack tryggt gömd i sin lilla ask som damen hade i sitt knä. Damen hummade en melodi medan hon såg ut genom fönstret. Då och då sneglade hon ner mot asken och log.
Jack förstod att hans hem snart skulle vara borta, men han skulle inte vara ensam. Och kanske, kanske, skulle det nya stället bli ännu bättre? Och tänk att damen hade vetat om att han bodde under hennes säng. Kanske var det därför hon var så slarvig och råkade tappa mat hela tiden, tänkte jack och log för sig själv.
Jack kände sig lugnare och tryggare än han hade gjort på länge. Och i takt med flyttbilens gungande, slumrade Jack till, och drömde om sitt nya hem, där han skulle bo tillsammans med damen.