En gång i tiden bodde det en mormor med sina sju hungriga barnbarn. En dag bestämde hon sig för att baka en pannkaka åt dem. Hon hällde i mjöl, mjölk och ägg i en skål, blandade det väl och stekte sedan en tjock fet pannkaka.
Men när pannkakan var färdigstekt, hoppade den plötsligt upp ur stekpannan och rullade ut genom dörren. Mormor och barnbarnen skrek och sprang efter den, men pannkakan var snabbare och rullade iväg längs vägen.
Först mötte pannkakan en hare: "Pannkaka, pannkaka, jag ska äta upp dig!" sa haren.
"Nej, nej! Jag har rullat ifrån mormor och sju skrikande barn, jag ska rulla ifrån dig också!" sa pannkakan och rullade vidare.
Sedan mötte pannkakan en räv: "Pannkaka, pannkaka, jag ska äta upp dig!" sa räven.
"Nej, nej! Jag har rullat ifrån mormor och sju skrikande barn, och en hare, jag ska rulla ifrån dig också!" sa pannkakan och rullade vidare.
Så mötte den en björn, och sedan en varg, men varje gång svarade den på samma sätt och rullade vidare.
Efter att ha rullat bort från mormor och barnbarnen, haren, räven, björnen och vargen, stötte den tjocka feta pannkakan på en listig liten gris.
"Pannkaka, pannkaka, jag ska äta upp dig!" sa grisen.
"Nej, nej! Jag har rullat ifrån mormor och sju skrikande barn, en hare, en räv, en björn och en varg, jag ska rulla ifrån dig också!" sa pannkakan.
"Men," sa grisen, "du behöver ju hjälp att komma över den här bäcken. Om du rullar på min nos kan jag ta dig över."
Pannkakan, som ville fortsätta sitt äventyr, bestämde sig för att lita på grisen och rullade upp på grisens nos.
Men precis när de nådde mitten av bäcken, kastade grisen upp sin nos och pannkakan flög upp i luften. Grisen fångade pannkakan i sin mun och åt upp den.
Och det var slutet på den tjocka feta pannkakan. Och alla lärde sig att man inte ska lita på en listig gris, särskilt inte om man är en pannkaka på rymmen.