Det var en blåsig men solig sommardag när de två små fåglarna Sippa och Tillo flög över ängen på väg till Sippas mormor. Hon bodde i ett gammalt, knarrande trädhus högt upp i en ek, omgiven av prasslande löv och det ständiga suset från grenar som rörde sig mjukt i vinden. Mormor var snäll och lite vimsig, med fjädrar som alltid stod åt alla håll och en röst som var både varm och busig.
– Tänk att vi får vara här hela dagen! sa Tillo förväntansfullt när de landade på verandaräcket.
– Ja, och mormor brukar alltid baka något gott, svarade Sippa och knackade på dörren.
Mormor öppnade med ett leende och kramade om dem båda. Snart satt de i köket med nybakade blåbärskakor och varmt solroste. Men medan de åt började molnen dra ihop sig, och snart smattrade regnet mot taket.
– Jaha, det blir visst inomhuslek idag, sa mormor. Ni får gärna leka, men inte röra sakerna på vinden. Där finns morfars gamla grejer, och en del är väldigt ömtåligt.
Sippa och Tillo nickade, men när mormor efter lunchen lade sig för att vila i sin gungstol, smög de ändå upp för den gamla stegen till vinden.
Det luktade damm och barr där uppe. Ljuset från ett runt litet fönster föll över gamla kistor, burkar, kartor och tyg som hängde från takbjälkarna.
– Kolla där, viskade Sippa och pekade på en trälåda med ett guldigt sigill. På locket stod det: ”Kapten Vindsnabb – varning: ej för klåfingriga.”
De öppnade försiktigt lådan. Där, på en bädd av silkespapper, låg två flygmössor – gjorda av läder, med glasögon och små propellrar ovanpå.
– Tror du det här är din morfars? viskade Tillo.
– Det måste det vara, svarade Sippa. Mormor sa att han var luftakrobat!
Mössorna kändes varma, som om de fortfarande bar på något av morfars fart. Utan att säga ett ord satte de dem på sina huvuden.
Det surrade till.
– Ska vi bara… prova lite? Bara en liten sväng? sa Sippa.
Tillo tvekade, men nickade. Och så sprang de till det lilla takfönstret, öppnade det och hoppade ut.
VROOOOSH!
Luften visslade förbi. De for som blixtar över träden, över kullarna, förbi sjöar som glittrade som speglar. De skrattade först, flög i spiraler och loopar, kände vinden dra i fjädrarna. Men mössorna ville inte sakta ner. De flög bara snabbare, rakt fram, rakt upp, rakt vidare.
Efter ett tag började Tillo ropa:
– Sippa! Jag vet inte var vi är!
De saktade till slut in och landade i en främmande skog, mycket tätare och mörkare än den de lämnat. Allt var tyst. Luften kändes annorlunda. Ingen väg, inga dofter de kände igen. Bara skuggor och okända ljud.
– Vi… vi har flugit vilse, viskade Sippa.
De satt tysta en stund, Sippa och Tillo, under en gran med våta barr som droppade på deras fjädrar. Inget såg ut som hemma. Inte ens vinden lät bekant.
– Vi måste försöka hitta tillbaka, sa Tillo försiktigt. Kanske om vi bara flyger åt motsatt håll?
– Men… jag vet inte vilket håll vi kom ifrån, sa Sippa. Allt gick så fort.
De tittade upp på himlen. Molnen hade samlats i tjocka klumpar, och vinden började blåsa hårdare. Flygmössorna, som tidigare känts som nyckeln till frihet, kändes nu nästan farliga.
– Vi kan inte bara flyga iväg igen, sa Tillo. Vi behöver hjälp.
De började gå. Ibland klättrade de upp i trädtopparna för att spana, ibland fick de ta skydd från regnet under stora svampar. Skogen var full av läten de inte kände igen – ett avlägset knäpp, ett sus, ett skratt från någon de inte kunde se.
Efter en stund hörde de ett prassel. Ut ur en buske hoppade en liten, grå uggla med stora öron och ännu större glasögon.
– Jaså, vad har vi här? Turister?
– Vi har flugit vilse, sa Sippa snabbt. Vi använde morfars gamla flygmössor fast vi inte fick… och de flög alldeles för fort och nu vet vi inte var vi är.
Den lilla ugglan putade med näbben och såg på dem under lugg.
– Morfars flygmössor, säger ni? Då måste ni vara släkt med Kapten Vindsnabb. Han var min flyglärare en gång i tiden. Jag heter Orbo.
Sippa och Tillo nickade, lättade över att någon äntligen inte bara visste vem de pratade om – utan verkade vänligt inställd också.
Orbo tog av sig sina glasögon, putsade dem mot vingen och sa:
– Följ mig. Ni är långt, långt hemifrån. Men jag vet en väg.
De vandrade genom skogen tills de kom till ett stort, gammalt träd där flera fåglar samlats. Det var ett slags luftfärdsarkiv, där fåglar från hela skogen delade berättelser om sina flygresor och höll koll på vindströmmar.
Där ritade en gammal hackspett upp en karta åt dem och visade hur de kunde följa en särskild vindström som skulle ta dem tillbaka mot Sippas mormors träd.
– Men ni måste vara försiktiga. Den här gången får ni styra själva. Mössorna lyder bara om ni samarbetar och håller lugnet, sa Orbo allvarligt.
Sippa och Tillo nickade, satte på sig mössorna igen och tog ett djupt andetag.
När de lyfte var det inte samma vilda rusning som förut. Nu flög de tillsammans, sida vid sida, med blicken mot horisonten. De följde vinden, precis som Orbo sagt, och sakta började landskapet kännas mer och mer bekant.
När Sippas mormors träd till slut dök upp i fjärran, jublade de båda så högt att ekorren på taket tappade sin kottelunch.
Mormor stod på verandan, med vingarna i kors och ett litet leende i mungipan.
– Jag misstänkte att ni inte bara lekte med kottar, sa hon.
Sippa och Tillo bad om ursäkt, flera gånger. Mormor suckade, klappade dem på huvudet och sa:
– Ja ja, ni är tillbaka nu. Och ni har lärt er något, det ser jag. Morfar skulle ha varit stolt – men han skulle också ha gett er en rejäl fjädertvätt.
Senare på kvällen satt de alla tre med varmt solroste och nygräddade näckroskakor. Mössorna låg i en trälåda igen, men något i Sippa och Tillos ögon hade förändrats. De visste nu att äventyr kan vara både underbara och farliga – och att vägen hem alltid börjar med att våga be om hjälp.
Och kanske, en dag, skulle de flyga med flygmössorna igen. Men nästa gång – med karta, kompass, och mormors tillstånd.